Redskap eller gudom?

“Do you honestly think customers are going to stick around until you fix that bug in your next release cycle in six weeks?”, frågade mr. Cancel under ett föredrag om kundstyrd utveckling. Låt mig sammanfatta mina intryck från Business of Software i Boston som en vänlig men bestämd uppmuntran att ta Textalk ‘back to basics’, helt i harmoni med Textalks lednings avsikter sedan en tid tillbaka. Vi är alla våra kunders konsulter.

(Ta gärna del av anteckningarna från BoS här https://docs.google.com/document/d/18_x1kNe-pc9gv6FDte4E3C7gI5dedKkOb_rxsIHywu0/edit?usp=sharing)

Textalks uppdrag och syfte är att gräva ett dike. Nåväl, snarare ett rätt så omfattande dräneringssystem. Principen är dock densamma och målet är detsamma; färdigställ varje dike med erforderligt djup och fall. Du behöver erfarenhet för att direkt kunna bedöma om djup och fall är gott nog, du behöver styrka och uthållighet för att orka alla dessa till synes evinnerliga spadtag, du behöver disciplin och  noggrannhet för att gräva snyggt och rakt längs linjen.

Vid första spadtaget i ett omfattande grävningsarbete drabbas jag ofta av hopplöshet av sisyfoska mått. Kan det verkligen bli klart med en enda liten spade?

spade

Skulle spaden inte bli bättre om den var tre centimeter kortare? Tänk att bygga om skaftet till ett slags autofjäder som slungar undan jordmassorna om jag bara så närmar mig backen med spadbladet? Tänk om jag skulle ta och lackera den röd? Så trevligt det hade sett ut. Jag kanske skulle kalla hit mina kamrater för att hålla symposium om den optimala spaden? Vi kanske rent av skulle ta och starta oss ett präktigt stålfaktori för koncepttillverkning av gudomliga spadar? Om alla dessutom blir jämbördiga beslutsfattare i den rådgivande kommittén om samtalet om framtagandet av det fulländade handgrävningsredskapet, så kommer vi inte missa en enda finurlighet att förfina våra alldeles särdeles fantastiska spadar med. Låtom oss sedan uppföra ett altare där vi alla kan hemfalla åt ogenerad dyrkan av den heliga spadgudomen.

Nej, men vänta nu… hur var det nu med grävningen? Arbetet har visst avstannat och målet är lika långt bort. Vid närmare eftertanke… jag gräver vidare och lyssar på Lee Dorsey (https://open.spotify.com/track/5GR1Jj5ahZtoR6WqyM5LP4). Föga förvånande blir faktiskt diket färdiggrävt varje gång. Det blir ju det om man längs en sträckning flyttar lite jord tillräckligt många gånger. Häng på så är vi snart där 🙂 Vi tar en pilsner när det är klart.

Med önskan om en produktiv vecka. Träningsvärk är ont som är skönt.

/ Rikard

Ps. Är ni bussiga och hojtar till om någon tappar fattningen och gräver helt åt pipsvängen? Det händer den bäste emellanåt. Ds.